Evert Lundquist och svensk modernism - hans bildvärld i fokus

Evert Lundquist är en av de svenska modernister som blir allt mer intressanta ju noggrannare man tittar. Här får du en rak genomgång av vem han var, hur hans konstnärskap växte fram, vad som kännetecknar hans bildspråk och varför ateljén i Drottningholm fortfarande är en viktig plats. Jag lägger också fokus på var du kan möta hans verk i dag och vad som faktiskt gör honom relevant i svensk konsthistoria.

Vem Lundquist var och varför han fortfarande spelar roll

Moderna Museet lyfter Lundquist som en nyckelfigur i modern svensk konst och betonar att hans karriär sträckte sig över mer än femtio år. Det säger en hel del om hans tyngd: han var inte bara målare, utan också lärare och en av dem som hjälpte till att forma efterkrigstidens svenska konstklimat. För mig är det just kombinationen av lång uthållighet och ett tydligt bildspråk som gör honom värd att återvända till.

Han föddes i Stockholm den 17 juli 1904 och dog i samma stad 1994. Det låter som en enkel biografisk ram, men i praktiken rymmer den en ovanligt lång och föränderlig konstnärsbana. Lundquist rörde sig mellan studier, undervisning, internationella utställningar och ett mer tillbakadraget ateljéliv, utan att tappa sin identitet som målare. Det är också därför han inte bör läsas som en enstaka stil, utan som ett konstnärskap som långsamt fördjupades.

Det som gör honom intressant i dag är att han förenar något klassiskt i motivvalet med ett mycket materiellt sätt att måla. Han är alltså inte främst relevant för att han var modern i yttre mening, utan för att han utvecklade ett eget sätt att tänka i färg, yta och rum. Därifrån blir det naturligt att gå vidare till hur karriären faktiskt byggdes upp.

Så byggdes hans konstnärskap steg för steg

Lundquists väg till ett etablerat namn var allt annat än snabb. Han studerade först vid Carl Wilhelmsons målarskola och kom därefter in på Konsthögskolan, men studierna avbröts periodvis av depressioner, särskilt under de mörka höstmånaderna. Den detaljen är viktig, inte som kuriosa, utan för att den visar att hans konstnärskap växte fram genom motstånd, inte genom ett smidigt genombrott.

Det som slår mig när man ser tidslinjen är hur metodiskt hans position byggdes. Han fick inte sitt namn genom en enda sensation, utan genom återkommande utställningar, undervisning och ett konsekvent sätt att arbeta. Det gör honom mindre beroende av konsthistoriska modenycker och mer förankrad i själva hantverket.

Därifrån är steget kort till det som verkligen håller honom levande i dag: målningarna själva.

Det som gör hans måleri igenkännligt

Hans bildspråk är lätt att känna igen när man väl vet vad man ska leta efter. Det handlar inte om slät perfektion, utan om en bildyta som bär spår av arbete, omtag och fördjupning. I konsttermer talar man ofta om impasto, alltså tjockt uppbyggda färglager, och det är ett bra ord för att förstå hur Lundquist tänkte: ytan är inte bara en bärare av motivet, den är själv en del av innehållet.

• Tjocka färglager som gör att målningen känns byggd snarare än uppmålad.
• Jordnära färger som ger bilderna tyngd och allvar i stället för dekorativ lätthet.
• Vardagsnära motiv som bord, koppar, figurer, landskap och interiörer.
• Spänningen mellan motiv och yta, där det avbildade ofta nästan upplöses i själva måleriprocessen.
• Monumental närvaro i ganska små eller enkla motiv, vilket ger dem ett ovanligt psykologiskt djup.

I de tidiga arbetena är motivet fortfarande tydligt, men färgen har redan en egen kraft. Senare blir relationen mellan motiv och yta ännu mer komplex. Moderna Museet beskriver hur han från 1950-talet arbetade genom att lägga lager på lager, och det märks i de sena verken: figuren eller föremålet finns där, men det är måleriet som styr bilden.

Jag tycker att det är just den balansen som gör honom så intressant. Han målar inte för att dölja processen, utan för att låta den synas. När man väl ser det blir det också lättare att förstå den privata sida som länge påverkade hur han uppfattades.

Den privata sidan som färgar läsningen av verken

Offentligheten såg länge en säker, välklädd och nästan borgerligt kontrollerad konstnär. Samtidigt fanns en mer komplex verklighet med återkommande depressiva perioder och en arbetsmiljö som ibland var rätt isolerad. Jag tycker inte att man ska reducera verken till biografi, men man ska heller inte låtsas som att livet saknade betydelse för hur han arbetade.

Det märks framför allt i hur målningarna balanserar mellan ordning och upplösning. Mycket av det som först ser stabilt ut har en spricka i sig: ett bord som nästan tippas ur sin egen lugna komposition, en figur som håller på att lösas upp i färgen, ett ljus som inte låter sig tämjas helt. Den sortens dubbelhet gör hans konst mer mänsklig än prydlig.

Han levde också länge med en tydlig separation mellan det offentliga och det privata. Det gav honom ett slags kontrollerad yta, men också en känsla av avstånd. När man ser på hans verk med det i bakhuvudet blir det tydligt att tystnad, ensamhet och koncentration inte bara var livsvillkor för honom, utan också en del av själva bildspråket.

Om du vill se hur den där arbetsdisciplinen tog fysisk form, är ateljén i Drottningholm nästa naturliga stopp.

Ateljén i Drottningholm som bevarar hans arbetsliv

Ateljén ligger i den gamla maskinbyggnaden vid Kinesiska paviljongen i Drottningholm. Det är en plats med ovanligt stark närvaro, inte bara för att den är bevarad, utan för att den fortfarande visar hur konstnären arbetade. Han använde den som studio från 1953 och långt in på 1990-talet, och rummet har behållit mycket av sin karaktär.

Byggnaden är i sig värd uppmärksamhet. Den är ett bra exempel på svensk Jugend-industriarkitektur från tidigt 1900-tal, med sina stora bågade fönster och sin tydliga formsäkerhet. I dag rymmer den oljemålningar, kolteckningar och torrnålsgrafik av Lundquist, men också verk av Ebba Reutercrona och av sönerna Manne och Hymme. Det gör platsen ovanligt personlig.

Det som gör ateljén så viktig är att den visar konstnären som arbetande människa, inte bara som färdig legend. När man ser väggar, ljusinsläpp och arbetsmiljö blir det lättare att förstå varför målningarna ser ut som de gör. De är inte gjorda för att vara prydliga, utan för att bära ett helt sätt att tänka.

Härifrån är steget kort till frågan om var man möter hans verk i dag och hur man bäst läser dem.

Så möter du hans verk i dag

Nationalmuseum har honom representerad i samlingen, och Moderna Museet har både visat stora utställningar och beskrivit honom som en nyckelfigur i modern svensk konst. För den som vill förstå hans plats i konsthistorien är det en bra kombination: samlingen visar bredden, medan utställningarna visar hur hans konst fortfarande tolkas och omtolkas.

Om man vill närma sig honom som besökare eller läsare av konst finns det några enkla saker att göra som faktiskt hjälper:

• Titta först på ytan, sedan på motivet.
• Gå nära och se hur färgen byggts upp i lager.
• Leta efter partier där penseldragen nästan blir ämnet i sig.
• Jämför tidiga och sena verk för att se hur figurationen förändras.
• Fråga dig inte bara vad bilden föreställer, utan vad den gör med rummet omkring sig.

Om jag skulle ge en enda läsnyckel är det den här: börja inte med motivet ensam. Börja med hur ytan är byggd, hur färgen ligger och hur mycket som händer mellan det du ser på håll och det du upptäcker nära. Det är där Lundquist blir som starkast, och det är också därför han fortfarande känns levande i svensk konst.