Eva Ekselius är ett namn som främst förknippas med svensk kulturjournalistik, litteraturvetenskap och forskning om judisk historia. För den som vill förstå varför hon väcker intresse handlar det inte om en snabb kändisbild, utan om ett långt yrkesliv där journalistik och akademi möts. Här går jag igenom vem hon är, vad hon har skrivit och varför hennes arbete fortfarande känns relevant i 2026.
Det här är det viktigaste att känna till
- Eva Ekselius är en svensk kulturjournalist, författare och litteraturvetare.
- Hon är född 1942 och är 83 år i juli 2026.
- Hon arbetade på Dagens Nyheters kulturredaktion från 1968 till 2007.
- Hon har särskilt profilerat sig inom judisk kultur, religion och historia.
- Den senare boken Vakna, mitt folk! gav henne bred uppmärksamhet och blev nominerad till Augustpriset.
- Hennes offentliga profil är intellektuell och sakprosainriktad snarare än tabloidvänlig.
Vem är Eva Ekselius egentligen
Det som gör henne lätt att placera är att hon inte kommer ur nöjespressen utan ur kulturjournalistiken. Hon är född 1942 i Vetlanda, är disputerad litteraturvetare och har under lång tid rört sig mellan skrivande, kritik och forskning. I juli 2026 är hon 83 år och fyller 84 i november, vilket säger något om tyngden i hennes yrkesliv: det här är inte en tillfällig offentlig figur, utan någon som följt svensk kulturdebatt genom flera decennier.
| Född | 1942 i Vetlanda |
|---|---|
| Roll | Kulturjournalist, författare och litteraturvetare |
| Huvudmiljö | Dagens Nyheters kulturredaktion 1968-2007 |
| Specialområde | Judisk kultur, religion och historia |
| Senare profil | Sakprosa med historiskt och idéhistoriskt fokus |
Det är den kombinationen som förklarar varför hennes namn fortfarande dyker upp i kulturartiklar, festivalprogram och boksammanhang. Nästa steg är att se vad som faktiskt gav henne den bredare uppmärksamheten.
Därför fick hon större genomslag
Jag tror att det finns två skäl. Det första är att Ekselius skriver om ämnen som kräver både beläsenhet och tålamod, det andra är att hon gör det med en berättande form som går att läsa även för den som inte redan är insatt. Volante beskriver henne som en av Sveriges mest välrenommerade journalister, och det är en rimlig sammanfattning av ett arbete som sträcker sig över många år.
Det bredare genomslaget kom framför allt när hon blev aktuell med Vakna, mitt folk!, en bok som öppnade för en större publik än den rena akademiska kretsen. Där rör hon sig mellan Europas historia, judiskt vardagsliv och de idéer som formade 1800-talet, vilket gör att boken läses både som sakprosa och som kulturhistoria.
Det är också i den typen av verk man ser hennes styrka tydligast: hon förenar journalistens blick för berättelsen med forskarens krav på precision. Nästa fråga blir därför inte bara vad hon har gjort, utan vad boken faktiskt säger.
Så läser man Vakna, mitt folk!
Boken handlar inte om ett smalt sidospår i historien. I stället följer hon judiska män och kvinnor i Berlin, Wien, Vilnius och Odessa och visar hur deras liv hänger ihop med den europeiska moderniteten. Det gör att boken blir större än sin titel: den handlar lika mycket om hur Europa formades som om ett specifikt kulturarv.
- Räckvidden är bred - hon täcker flera städer och miljöer i stället för att fastna i en enskild biografi.
- Perspektivet är historiskt - fokus ligger på samband, inte bara på enskilda händelser.
- Tonläget är berättande - det gör materialet tillgängligt utan att förenkla bort komplexiteten.
- Relevansen är samtida - boken säger något om identitet, minne och Europas självbild även i dag.
Det här är en viktig poäng för läsaren: om du väntar dig en snabb kulturporträttbok får du fel typ av verk. Det här är i stället en sakprosabok som vill förklara hur människor, idéer och historiska skiften vävdes samman. Därifrån är steget kort till att förstå hennes roll i svensk kulturjournalistik.
Hennes plats i svensk kulturjournalistik
Det som gör Ekselius intressant för mig är att hon tillhör en generation journalister där kulturbevakning inte bara betyder recensioner och nyhetsnotiser, utan också långsamma analyser av idéer och sammanhang. När hon arbetade på Dagens Nyheters kulturredaktion från 1968 till 2007 gjorde hon det i en miljö där det fortfarande fanns utrymme för längre resonemang, och den traditionen märks i hennes senare skrivande.
Jämfört med mycket av dagens kulturjournalistik är hennes profil mindre reaktiv och mer fördjupande. Det är en fördel när man skriver om ämnen som judisk historia eller europeisk idéutveckling, eftersom ytliga formuleringar snabbt blir otillräckliga. Samtidigt finns en tydlig begränsning: den här typen av skribent blir aldrig lika bred i offentligheten som en tv-profil eller en ständig poddperson. Hon är viktigare för innehållet än för bruset.
Det är därför jag skulle placera henne i kategorin kulturprofil snarare än nöjesprofil. Den skillnaden låter liten, men den avgör hur man bör läsa henne. Nästa fråga är hur man kan tolka hennes offentliga roll i dag.
Det som fortfarande gör henne relevant i 2026
Om man bara vill få grepp om namnet räcker det att tänka i tre spår. Hon är en erfaren journalist med lång förankring i kulturredaktionen, hon är en forskare med tydlig specialisering, och hon är en sakprosaförfattare som lyckas göra komplex historia läsbar. Det är den kombinationen som gör henne relevant även när samtalet flyttar vidare till andra namn och andra trender.
- Följ henne genom boken och samtalen kring den, inte bara genom enskilda rubriker.
- Läs henne som en författare med historiskt djup, inte som en kändis i traditionell mening.
- Om du är intresserad av svensk kulturhistoria ger hennes arbete ett ovanligt tydligt perspektiv på judiskt liv i Europa.
För en läsare som vill förstå varför hon fortfarande nämns i kultur- och profilsammanhang är det alltså inte personligt skvaller som är poängen, utan lång erfarenhet, skarpt ämnesval och en sällsynt förmåga att skriva in människors liv i en större historisk berättelse.
